Följande text är inskickad som debattartikel till Hemmets vän. Förmodligen refuserad.

Att "alla människors lika värde" är den slogan som just nu utgör den s.k. värdegrunden i det västerländska samhället torde vara bekant,  och att denna slogan används som slagträ i alla slags ideologiska debatter. Så snart någon opponerar sig mot något som omhuldas av samhällsetablissemanget, dyker denna slogan upp, och det är ett argument som det är svårt att bemöta, då ingen vill utpekas som rasistisk, intolerant, e dyl.
 
Det stora problemet i det här sammanhanget är att den svenska versionen ”alla människors lika värde” inte bara är felöversatt från FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (där står ”equal in dignity”) utan också innehåller ett stort fel, som gör denna slogan värdelös(!), och att det är ordet ”lika”.
 
För det första innebär ”lika” att människors värde bestäms i jämförelse med andra människor, men det säger inte vad värdet är. Om en människa sägs sakna värde innebär det att alla andra människor också saknar värde, eftersom värdet är  ”lika”. Alla kan alltså alla vara värdelösa, eller oändligt mycket värda, eller något däremellan. Men vi vet fortfarande ingenting alls om värdet, eller hur det uppstod. Ett ”värde” på något bestäms normalt genom en jämförelse med något som inte är av samma slag. Ett lands valutas värde bestäms visserligen i förhållande till andra länders, men någonstans måste någon av  valutorna kopplas till något externt, som t.ex. det samlade värdet av guldreserven i landet, för annars blir det omöjligt att säga vad en hundralapp är ”värd”. Det räcker inte att säga att ”alla hundralappar är lika mycket värda”. Det behövs en yttre måttstock. I fallet med människan så behöver vi jämföra med eller relatera människan till något som inte är mänskligt, som Gud. Endast då kan vi förklara varför en människa har ett visst värde.

För det andra så får ordet ”lika” förödande konsekvenser när det tillämpas bokstavligen i relationer, eftersom det leder till avundsjuka och missunnsamhet där alla typer av skillnader mellan människor förbjuds, inte bara i fråga om möjligheter utan också i faktiskt utfall. Häromdagen sa min son att han ville bli professor och forska om olika saker. Att bli professor kräver mycket studier och hårt arbete. Om nu alla människor är lika mycket värda så är det enligt den västerländska värdegrunden orättvist att just min son blir professor bara för att han har tagit studielån, studerat flitigt och arbetat hårt, istället för en analfabet från andra sidan jordklotet som aldrig läst en bok, och kanske inte ens är intresserad av att läsa, men gärna vill bli professor ändå. För om alla är lika mycket värda borde ju alla ha rättigheter och möjligheter i alla sammanhang, annars är det orättvist. Kopplingen mellan orsak och verkan grumlas härmed, och alla människors lika värde blir ur detta perspektiv endast förklädd avundsjuka, vilket förbjöds i det tionde budet.

För det tredje så tar ordet ”lika” död på alla former av osjälvisk kärlek. I ett äktenskap ersätts den självutgivande kärleken med en bokföringsmani där alla insatser jämförs med varandra för att säkerställa att det är så rättvist som det bara är möjligt, och ingenting görs längre av sann kärlek utan av rädsla för att den ena parten ska verka ”mer värd”. I ett samtal med en kvinnlig feminist på ett teologiskt seminarium kring Efesierbrevet 5:25 där aposteln befaller männen att ”älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den”, påpekade jag att aposteln upphöjer kvinnan till någon mannen skall ge sitt liv för, liksom Kristus gav livet för församlingen. Hon svarade att det var inte rättvist att älska så. Det ska vara lika åt båda håll, menade hon. (När jag då frågade henne vem som bestämde mest hemma, hon eller hennes man, svarade hon inte utan log besvärat och tittade sedan förnärmat bort).

Frasen ”alla människors lika värde” representerar tyvärr den postmoderna västvärldens intellektuella återvändsgränd trots de goda(?) intentioner som finns bakom. Bättre vore att säga: "alla människor är värdefulla” eller ”alla människor har ett värde”. Detta räcker fortfarande inte, men det är en stor förbättring. Svaren på vilket värdet är och varför värdet är så finner vi i Bibeln, t.ex. mitt i Jesu bergspredikan (Matt 6:26). Evangeliet förklarar också att frälsningen bygger på att Den som var mer värd än alla människor tillsammans offrade sig frivilligt för att sona människans synder. I ljuset av det blir människors ”lika” värde mindre intressant.

När jag lyssnade på min broder Paul Washer idag,

http://www.tinysa.com/sermon/48191655277688

då han hade en ganska typisk genomgång av evangeliets kärna, så slog det mig vad som är det största problemet med islam. Det gäller hur man ser på att Gud förlåter synder. Islam försöker vrida tillbaka klockan till en situation som till det yttre liknar situationen innan Golgata, där Gud ser ut att förlåta människor godtyckligt: vissa straffar han, andra förlåter han. Jag skriver ”ser ut” eftersom Gud själv säger att situationen egentligen är annorlunda:

• "Och HERREN gick förbi honom där han stod och ropade: " HERREN! HERREN! - en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och stor i nåd och sanning, som bevarar nåd mot tusenden och förlåter överträdelse, synd och skuld, men som inte låter någon bli ostraffad utan låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen och barnbarnen, ja, tredje och fjärde släktledet." "  (2 Mos 34:6-7, Swedish F98)
• "Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begångna, under tiden för Guds tålamod. I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig som tror på Jesus. "  (Rom 3:23-26, Swedish F98)

Mose fick höra att Gud straffar alla synder och samtidigt förlåter alla typer av överträdelser. Paulus förklarar att straffet sköts upp för att det skulle läggas på Sonen istället, och därför får paradoxen i Guds självpresentation sin lösning i Kristus. Men i människors ögon såg det nog godtyckligt ut emellanåt. Varför förlät Gud t.ex. David som begick mord och äktenskapsbrott? 

När evangeliet framställs i sin fullhet faller alla bitar på plats. Gud är inte godtycklig. Han straffar all synd och låter ingen bli ostraffad, och samtidigt kan han förlåta dem som tror på Sonen som redan burit straffet, ja straffet för alla synder. 

Islam gör felet att de försöker återföra synen på Gud till att Gud inte bara verkar godtycklig, utan också är godtycklig i sitt väsen. Vissa förlåter han, andra straffar han. Och förlåtelsen kan vinnas med goda gärningar. Detta är mycket illa, eftersom det då inte behövs något ställföreträdande lidande. Och Gud är då inte heller rättvis, god eller rättfärdig eftersom han väljer att se mellan fingrarna i vissa fall, och i vissa fall straffa. En sådan gudom är otäck, för den påminner mer om en korrupt domare än om någon man verkligen kan lita på.

Det har slagit mig på sistone att det finns en massa negativa utsagor som betraktas som sanningar som folk slänger sig med, som i själva verket är motsägelsefulla och som rent logiskt leder till självmotsägelser.

Ett par exempel:

• Man kan inte veta något om Gud
• Det finns ingen absolut sanning

Detta är två utsagor som är ganska vanliga. Problemet är bara att de är självmotsägande. Uttalandet att man kan inte veta något om Gud är egentligen ett påstående om att man kan veta något om Gud, nämligen att man inte kan veta något. En klar självmotsägelse alltså. Det andra uttalandet leder också till självmotsägelse, därför att om det inte finns någon absolut sanning, då är inte heller utsagan det finns ingen absolut sanning heller sann.

Nu till ett sentida exempel:

• Alla normer skall ifrågasättas

Uttalandet ovan kan sägas utgöra sammanfattningen av nutidens s.k. normkritik, där allt som betraktas som norm skall ifrågasättas och helst upplösas för att vi skall få ett samhälle fritt från (vissa) normer. Problemet är bara följande: utsagan alla normer skall ifrågasättas utgör en norm i sig självt, nämligen normen att alla normer skall ifrågasättas, vilket i sin tur innebär att om man menar att alla normer skall ifrågasättas måste man ifrågasätta normen som består i att alla normer skall ifrågasättas. Ytterligare en självmotsägelse!

Något som har hänt med västerlandet i allmänhet, och Sverige i synnerhet är att vi förlorat förmågan att vara konsekventa, eller i själva verket lyckats med bedriften att vara konsekvent inkonsekventa (vilket i sig också låter som en motsägelse). Personligen menar jag att det beror på att vi förlorat tron på Gud, den Gud som inte bara skapade oss och satte upp ramar för våra liv utan också skänkte oss förmågan att tänka logiskt och rationellt. När vi gjorde oss av med Gud, försvann också (på sikt) vår förmåga att tänka klart. Kvar blev bara en massa självmotsägelser.



Det finns idag ett förnyat intresse för den gamla apostoliska trosbekännelsen, och det blir allt vanligare i frikyrkan, t o m i församlingar med stor ungdomlig prägel, att denna trosbekännelse läses under gudstjänsterna, något som var relativt ovanligt förr.

I den här artikeln vill jag visa på likheter och skillnader mellan den apostoliska trosbekännelsen och de trosbekännelser vi hittar i Nya testamentet, samt dra några slutsatser av detta.

Den apostoliska trosbekännelsen i den version som gällde i Svenska kyrkans kyrkohandbok publicerad 1986 ser ut så här:

Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.

Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den Helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

Vi tror ock på den helige Ande, en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Så här skriver Wikipedia om den apostoliska trosbekännelsen:

Den apostoliska trosbekännelsen (latin: symbolum Apostolicum eller enbart Apostolicum) är den äldsta av de tre så kallade ekumeniska huvudsymbola. Den har sitt ursprung i den fornkristna församlingen i Rom, 200-talets början, och dess namn är tidigast dokumenterat i ett brev från Ambrosius cirka 390. Det är en längre version av den gammalromerska trosbekännelsen.

Den kallas apostolisk, eftersom den anses vara en pålitlig sammanfattning av apostlarnas tro så som den uttrycks i Nya Testamentet. Texten bygger delvis på aposteln Paulus definition av kristen tro i Romarbrevets tionde kapitel, vers 9 från 60-talet: ”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad.” Klyftan mellan judendomen och den växande kristna rörelsen blev under 100-talet allt tydligare samtidigt som behovet av en kort sammanfattning av den kristna tron blev allt större bland annat för att tydliggöra avgränsningen mot andra religiösa rörelser som till exempel gnosticismen. Den apostoliska trosbekännelsen behöver inte, till skillnad från Paulus definition i Romarbrevet, den judiska religionens kontext för att vara begriplig för icke-judar.

Texten är belagd i ett par varianter, både på latin och koinégrekiska, före år 341 och fick sin slutgiltiga språkliga form under 700-talet. Den är okänd inom östkyrkan, där man enbart använder den Nicaenska trosbekännelsen. I Sverige förekommer två översättningar, en äldre och en nyare. Den nyare används dock inte av alla kyrkosamfund.

Så långt Wikipedia.

Den apostoliska trosbekännelsen hittar vi inte i Nya testamentet, men där finns några andra hymnliknande utsagor eller trosbekännelser som antingen lästes eller sjöngs i den första tiden då evangeliet var nytt. Följande är exempel på sådana texter:

• …Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, och att han visade sig… (1 Kor 15:3-5). Denna text brukar betraktas som den allra äldsta trosbekännelsen, det s.k. kerygmat.
  
• …så har vi bara en Gud, Fadern, från vilken allting är och till vilken vi själva är, och en Herre, Jesus Kristus, genom vilken allting är och genom vilken vi själva är (1 Kor 8:6). Detta är en kristnad form av den judiska trosbekännelsen, den s.k. Shema, som vi bl a finner i 5 Mos 6:4.
  
• Fastän han [Kristus Jesus] var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden - döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren. (Fil 2:6-11) Denna kristologiska lovsång anses höra till de mest framstående texterna i Nya testamentet när det gäller frågan om vem Jesus är, och när det gäller innebörden av inkarnationen, korsdöden och uppståndelsen.
  

Man kan också nämna 1 Tim 3:16, Ef 4:3-6, 1 Joh 4:2, Rom 10:9, Kol 1:15-20 som viktiga texter i det här sammanhanget.

Om man jämför den apostoliska tros-bekännelsen med Nya testamentet finner man många saker som är mycket bra och väl förankrade i Bibeln, varav följande är några sådana saker: Den erkänner Gud Fadern som Skaparen, den erkänner att Jesus är Guds Son, den erkänner inkarnationen och jungfru-födelsen. Den erkänner också att Jesus blivit korsfäst, dött, uppstått och farit upp till himlen, den kopplar Jesu lidande och korsdöd till historien i och med att den refererar till Pontius Pilatus, och den erkänner att Jesus skall komma tillbaka för att döma levande och döda. Den talar också om den helige Ande, och kopplar Andens verk till församlingen, de heligas gemenskap, talar om syndernas förlåtelse och pekar fram mot uppståndelsen och det eviga livet. Allt detta är saker som är bibliskt.

Vi skall dock som kristna vara medvetna om några problem med den apostoliska trosbekännelsen:

1. Den finns inte i Nya testamentet. Detta är kanske det största problemet av alla, eftersom de trosbekännelser som redan finns i Bibeln hamnar i skymundan.
   
2. Den är minst 150 år yngre än kerygmat i 1 Kor 15 som skrevs ner på 50-talet e Kr, men är äldre än så. 
3. Den frikopplar den kristna tron från Gamla testamentet genom att inte hänvisa tillSkrifterna, vilket görs i 1 Kor 15. Den hänvisar inte heller till Nya testamentet som trons grundval, trots att det fanns tillgängligt vid den tiden.
4. I och med att den inte nämner Skrifterna distanserar den sig från kristendomens judiska arv, vilket säkert var helt medvetet under den tid då kyrkan utvecklade sin ersättnings-teologi[1], men som leder till stora problem med att förstå kristendomens rötter.
   
5. Den nämner inte det helt avgörande faktumet att Kristus dog för våra synder, utan talar bara allmänt om syndernas förlåtelse och då inte i samband med Jesu död utan i samband med tron på kyrkan. På ett olyckligt sätt flyttas frågan om individens frälsning från tron på Kristus till tillhörigheten till kyrkan, en tanke som sedan slog igenom på bred front inom katolicismen.
   
6. Den använder ett ord för församlingen, kyrka[2], som inte har någon motsvarighet i Nya testamentet, och som snarare pekar mot den institutionaliserade kyrkan som blev statsreligion genom kejsar Konstantin på 300-talet, än tillbaka till den äldsta apostoliska församlingen.
   
7. Den kommer från Rom. Om vi menar att den apostoliska trosbekännelsen skall vara avgörande för vad som är kristen tro eller inte, då har vi inga problem med att ställa oss under romersk-katolska kyrkans överhöghet. De har exakt samma trosbekännelse, förutom att de menar att orden ”helig, allmännelig kyrka” syftar på katolska kyrkan (ordet katolsk betyder helt enkelt allmän).
   
8. Den bygger på en mer utvecklad form av treenighetsläran än den som finns klart uttalad i Nya testamentet[3], och sätter treenighetsläran i centrum för bekännelsen i kontrast till Paulus som  sätter Jesu död för våra synder i centrum i 1 Kor 15. Detta betyder inte att treenigheten uppfattats felaktigt i trosbekännelsen, men det är av yttersta vikt att den inte blir viktigare än försoningen.
   
9. Den kopplar Jesu lidande på korset främst till människors handlingar, då den säger att han var pinad under Pontius Pilatus, medan Skriften betonar att det var Gud som offrade sin Son och lät honom bära straffet för vår synd (se, t.ex., Jesaja 53:4-12).
   

De problem som presenterats ovan är sammantaget så allvarliga att vi bör använda den apostoliska trosbekännelsen som grund för vår tro med mycket stor försiktighet.

Även om någon kanske höjer på ögonbrynen kring min kritik mot att den apostoliska trosbekännelsen, men jag är inte motståndare till den. Jag bekänner mig också till i princip allt som står i den, men jag menar att den inte är tillräcklig för att vi skall kunna sammanfatta trons innehåll på ett bibliskt sätt.

Den apostoliska trosbekännelse hade säkerligen en viss relevans som verktyg mot gnosticismen under de första århundradena, men det betyder inte att den är inspirerad av Gud på samma sätt som vår Bibel är. Av det skälet vore det bättre att kalla den för den post-apostoliska trosbekännelsen, för ska vi vara ärliga så formulerades den inte av apostlarna, utan av kristna som levde flera generationer efter apostlarna. 

Fotnoter:
[1] Ersättningsteologin säger att församlingen ersatt Israel som Guds folk och att judarna som folk  inte längre har något plats i Guds plan.

[2] Ordet kyrka kommer från grekiskans kyriakos, som betyder de som hör Herren till. Det är dock ett ord som inte finns i Nya testamentets grundtext.

[3] Ska man vara petig är de flesta tydliga uttalandena i Nya testamentet om treenigheten klart binitariska, dvs de nämner enbart Fadern och Sonen. Undantag är Matt 28:19, och 1 Joh 5:7b: Fadern, Ordet och den helige Ande, och dessa tre är ett. Den sistnämnda versen anses inte ursprunglig. Den finns dock i King James Version och Svenska reformationsbibeln.

I natt drömde jag en otäck dröm om Stockholm. Jag befann mig med min familj söder om Stockholm tillsammans med en f d kollega och hans familj. Vi bodde i ett hus på landet och umgicks där. Av någon anledning kunde man skönja konturerna av Stockholm om man spanade norrut -- huset vi bodde i låg på en höjd.

Plötsligt när jag tittar mot Stockholm ser jag tre-fyra stora svampmoln över staden, och jag inser att någon har sprängt atombomber över staden. I drömmen tänker jag två saker: "Det är en terroristattack", och "detta sker med oss för våra synders skull".

Jag ropar till de andra att vi måste springa ner i skyddrummet, och jag frågar min f d kollega om det finns något sådant rum i källaren, och jo, det finns det. Vi skyndar oss att leta upp barnen som är ute på gården och leker, och sedan springer vi ner.

Efter en stund tar det hela dock en oväntad vändning. Jag upptäcker då att svampmolnen inte är riktiga, utan stora målningar av svampmoln som sitter på jättestora papperskärmar som är uppspända en bit ifrån huset i riktning mot huvudstaden. Vi pustar ut, och sen tog drömmen slut.

Ett förebud och en varning? Jag vet inte. Men gode Gud, förbarma dig över vårt land. Ropet från vårt land är stort, och våra synder räcker ända upp till himmelen.

Bibeln säger att den bekännelse som Gud vill att vi skall ha är "Jesus är Herren" (Romarbrevet 10:9) och det är en bekännelse som skall göras på knä på den yttersta dagen (Filipperbrevet 2:11). 

Hur kan då ledningen för Nyhemsveckan annonsera medverkan av en lovsångsrörelse vars mål verkar vara att få framför allt unga människor att bekänna vilka de själva är, och dessutom göra det med anspelningar på Guds namn "Jag är"?

Om det inte är ett missförstånd så är det en fullständig katastrof. Detta påminner mycket mer om självförgudning a la New Age än biblisk kristendom.

Nu kan denna självförgudnings-lära komma i olika grader och förpackningar. Jag minns första gången jag stötte på den i kristna sammanhang på bibelskolan i Stockholm på mitten-slutet av nittiotalet där en lärare slog fast hur viktigt det var att upptäcka "vem man är i Kristus". Jag minns hur konstigt jag tyckte att det lät, men det var svårt att sätta fingret på vad som egentligen var fel. Men sen insåg jag problemet: fokus flyttas från Guds person och Jesus Kristus till människan. 

Sann biblisk kristendom sätter fokus på Jesus Kristus och låter inte fokus driva iväg därifrån. Sann biblisk kristendom sysslar ALDRIG med att lära de troende att bekänna sin egen person med anspelning på Guds heliga namn. Sann biblisk kristendom bekänner enbart Jesus som Herren och som bärare av det gudomliga namnet: 

Jag läste igår i 2 Kungaboken kapitel 22-23 i Bibeln att det fanns en kung i Israel på länge sedan som reformerade det religiösa livet på ett sätt som saknar motstycke i hela Israels historia. Och denna reformation inledde, genomförde och slutförde han trots att han hade fått veta att det redan var kört -- folkets synd var så allvarlig och så mycket skuld vilade över dem att domen som måste komma över dem bara kunde bli fördröjd:

Jag har tidigare skrivit om behovet av en ny reformation, och behovet har inte blivit mindre. Men när jag ser mig omkring i Sverige kan jag bara konstatera att vi kan vara på väg att hamna i samma situation som Israel på kung Josias tid: domen kan i bästa fall skjutas upp. Inte desto mindre måste vi arbeta för en reformation, eftersom det är människors frälsning det ytterst handlar om.

Jag fascineras ständigt av kärnan i evangeliet om Jesus Kristus. Två fantastiska bibelord om detta evangelium är följande:

Om jag var tvungen att kasta bort resten av Bibeln så skulle jag vilja behålla dessa verser. Varför det? Jo, för här sammanfattas evangeliets kärna på ett underbart sätt: vad Gud har gjort genom Jesus för att rädda mig från den dom jag egentligen förtjänar. Hur stor är inte hans kärlek?

Med jämna mellanrum uppstår rörelser inom den kristna församlingen som ifrågasätter Nya Testamentets trovärdighet, och det mest aktuella exemplet på en sådan rörelse är den s.k. messianska rörelsen i Sverige. Denna rörelse kännetecknas av en hård kritik mot katolicismen och ett avståndstagande från allt samröre med katolska kyrkan, vilket jag känner stor sympati för, men kännetecknas också av en överdriven kärlek till allt judiskt. Detta får bland annat uttryck som att man förnekar Jesu gudomlighet, kräver att hedningar (icke-judar) skall leva som judar, och ifrågasätter Nya Testamentets tillförlitlighet utifrån det obevisade antagandet att den ursprungliga texten skrev på hebreiska och hade ett (helt) annat innehåll än den (av katolska kyrkan och andra) förfalskade grekiska grundtext som vi har tillgänglig idag i flera tusentals manuskript.   

Nu är det faktiskt så att det finns några inre bevis i Nya Testamentet som omöjliggör tanken på att den grekiska texten inte är tillförlitlig, och tre sådana bevis finns i Jesu översteprästerliga förbön i Johannes 17:20, beskrivningen av den första jude-kristna församlingen i Jerusalem i Apostlargärningarna 2:42 och Paulus beskrivning av församlingens uppbyggnad i Efesierbrevet 2:20. Alla dessa tre bibelställen har gemensamt att de framhåller "apostlarnas ord" eller "apostlarnas lära" som fundamental för den tro som de som tror på Jesus skall ha (Efesierbrevet jämställer apostlarna med profeterna i Gamla Testamentet och särställer Jesus som tron hörnsten). Allra tydligast är detta kanske i Johannes 17:20, där Jesus ber för dem som "genom [apostlarnas] ord skall komma att tro [på honom]". Nu är det så att det grekiska Nya Testamentet är den enda objektiva och trovärdiga kandidat till apostlarnas lära som finns lämnad åt eftervärlden, inte minst på grund av det stora antalet handskrifter men också på deras höga kvalite och samstämmighet. Dessutom saknas det fullständigt några trovärdiga alternativ. Den ursprungliga hebreiska text som bl a messianska rörelsen hänvisar till finns inte tillgänglig, utan endast som vaga antydningar hos kyrkofädernas skrifter (bl a Papias som skrev att evangelisten Matteus skrev sitt evangelium på arameiska, en hebreisk dialekt, ett påstående som i och för sig kan vara helt korrekt, t o m trovärdigt eftersom Matteus skrev för en judisk publik, men som inte låter sig prövas vare sig till ålder eller innehåll eftersom några sådana handskrifter inte påträffats).

Låt oss nu för en stund anta att Nya Testamentets grekiska text är en förvanskning av en försvunnen hebreisk förlaga. Utifrån Jesu översteprästerliga förbön i Johannes evangelium hamnar vi då i ett läge då grunden för de Jesus-troendes tro, apostlarnas ord, inte längre finns tillgängligt i tillförlitlig form. Frågan jag ställer mig då är följande: hur skall Fadern kunna svara på sin Sons förböner för de troende när det inte längre går att tro på grund av apostlarnas ord? Och vidare: hur skall de troende kunna byggas upp på apostlarnas och profeternas grund om apostlarnas lära är försvunnen eller förvanskad? Och vad tjänar det till att Apostlagärningarna säger att de Jesus-troende judarna höll sig till apostlarnas lära om denna lära inte längre finns tillgänglig?

Personligen kan jag bara dra slutsatsen att om det grekiska Nya Testamentet inte är trovärdigt, så faller alla möjligheter att veta någonting säkert om Jesu person och verk, de första Jesus-troende judarnas liv, hur tron sedan kom till hedningarna så att jag idag kan bekänna mig till Jesus, vad de första kristna trodde, hur de levde, osv. Kvar blir bara profeterna, dvs Gamla Testamentet, som visserligen var det Guds Ord som Jesus och apostlarna läste -- detta framhålls gång på gång i den messianska rörelsens lära som argument för att Gamla Testamentet står över allt annat, inklusive det opålitliga Nya Testamentet -- men som enligt min uppfattning inte räcker om vi skall förstå innebörden i det nya förbundet som stiftades genom Jesu blod på korset på Golgata. Aposteln Paulus synes vara av samma uppfattning då han säger att hemligheten med Kristus inte uppenbarats för människorna i tidigare släktled såsom den nu uppenbarats genom Anden för hans heliga apostlar och profeter (Efesierbrevet 3:5). För mig är det fullständigt absurdt och helt uteslutet att den Allsmäktige Guden skulle vara så liten att Han inte klarat av att bevara en objektiv källa till kunskapen om Guds Son och vad Hans försoningsverk betyder för oss människor. Därför väljer jag att tro att det hela det grekiska Nya Testamentet är den fullständiga och trovärdiga källan till apostlarnas ord som visar vad jag skall tro. Enda alternativet vore att inte tro alls. Att citera Nya Testamentet när det passar men avfärda alla bibelcitat ur Nya Testamentet som strider mot den egna uppfattningen såsom varande förfalskningar av en försvunnen hebreiska grundtext leder bara till ett subjektiv kaos. (Liknande rapporter från 80-talet sa att vissa predikanter med anknytning till trosrörelsen menade att Jobs bok inte borde ingå i Bibeln eftersom den talade om att den rättfärdige kunde få möta lidande, något som stämde dåligt med framgångsteologin. Oavsett sanningshalten i dessa rapporter så är det ett vanligt fenomen när villfarelsen kommer att man ifrågasätter delar av Bibeln.)

Dessutom: om nu det grekiska Nya Testamentet är en förfalskning som katolska kyrkan ligger bakom, varför har katolska kyrkan genom historien slagits så hårt för att hålla människor borta från Bibeln? Och varför stämmer deras dogmer om påvedömet, jungfru Maria, den sanna kyrkan, skärselden, osv. så dåligt med Nya Testamentet men desto bättre med deras egen katekes? Nej, det finns inget som stöder tanken på att Nya Testamentet är en förfalskning och en förvanskning av en tidigare hebreisk förlaga, förutom messianska rörelsens förutfattade meningar och överdrivna tilltro till allt judiskt tänkande, ett tänkande som faktiskt ledde till att det judiska folket förkastade den Messias Gud hade sänt dem. 

Det jude-kristna "konceptet" för Gud, om han finns, omfattar ett antal attribut som beskriver hurdan Gud är. Om man staplar upp de allra viktigaste i en lista så hamnar man ungefär här:

• Gud är utomkroppslig (eng. immaterial)
• Gud är allsmäktig (eng. omnipotent)
• Gud är transcendent (utanför universum)
• Gud är allestädes närvarande (eng. omnipresence)
• Gud är evig (oberoende av tiden)
• Gud är oföränderlig (eng. immutability)
• Gud är allvetande (eng. omniscience)

Einstens speciella relativitetsteori säger att tid och rum är samma sak och betecknar två sidor av samma mynt. Vad har det med begreppet Gud att göra? Jo, som följer. 

Att Gud är transcendent, utanför rummet, i den jude-kristna traditionen vilar ytterst på att han är universums Skapare. Men om nu tid och rum är samma sak enligt Einstein, måste Gud, om han finns, vara utanför tiden eftersom han som Skaparen är utanför rummet. Det är också exakt det som den jude-kristna traditionen säger. Konceptet Gud strider alltså inte mot relativitetsteorin. 

Vidare, om Gud är utanför tiden så är konsekvenserna att han är oföränderlig, eftersom förändringar bara kan relateras till tid; utomkroppslig eftersom alla materiella objekt enligt all vår erfarenhet är bundna i tid (och rum); allestädes närvarande eftersom ett objekt som är oberoende av tiden, och därigenom av rummet, måste finnas överallt under alla tider eller inte alls.