Det har slagit mig på sistone att det finns en massa negativa utsagor som betraktas som sanningar som folk slänger sig med, som i själva verket är motsägelsefulla och som rent logiskt leder till självmotsägelser.
Ett par exempel:
Nu till ett sentida exempel:
Något som har hänt med västerlandet i allmänhet, och Sverige i synnerhet är att vi förlorat förmågan att vara konsekventa, eller i själva verket lyckats med bedriften att vara konsekvent inkonsekventa (vilket i sig också låter som en motsägelse). Personligen menar jag att det beror på att vi förlorat tron på Gud, den Gud som inte bara skapade oss och satte upp ramar för våra liv utan också skänkte oss förmågan att tänka logiskt och rationellt. När vi gjorde oss av med Gud, försvann också (på sikt) vår förmåga att tänka klart. Kvar blev bara en massa självmotsägelser.
Ett par exempel:
- Man kan inte veta något om Gud
- Det finns ingen absolut sanning
Nu till ett sentida exempel:
- Alla normer skall ifrågasättas
Något som har hänt med västerlandet i allmänhet, och Sverige i synnerhet är att vi förlorat förmågan att vara konsekventa, eller i själva verket lyckats med bedriften att vara konsekvent inkonsekventa (vilket i sig också låter som en motsägelse). Personligen menar jag att det beror på att vi förlorat tron på Gud, den Gud som inte bara skapade oss och satte upp ramar för våra liv utan också skänkte oss förmågan att tänka logiskt och rationellt. När vi gjorde oss av med Gud, försvann också (på sikt) vår förmåga att tänka klart. Kvar blev bara en massa självmotsägelser.