Det finns idag ett förnyat intresse för den gamla apostoliska trosbekännelsen, och det blir allt vanligare i frikyrkan, t o m i församlingar med stor ungdomlig prägel, att denna trosbekännelse läses under gudstjänsterna, något som var relativt ovanligt förr.
I den här artikeln vill jag visa på likheter och skillnader mellan den apostoliska trosbekännelsen och de trosbekännelser vi hittar i Nya testamentet, samt dra några slutsatser av detta.
Den apostoliska trosbekännelsen i den version som gällde i Svenska kyrkans kyrkohandbok publicerad 1986 ser ut så här:
Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.
Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den Helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.
Vi tror ock på den helige Ande, en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.
Så här skriver Wikipedia om den apostoliska trosbekännelsen:
Den apostoliska trosbekännelsen (latin: symbolum Apostolicum eller enbart Apostolicum) är den äldsta av de tre så kallade ekumeniska huvudsymbola. Den har sitt ursprung i den fornkristna församlingen i Rom, 200-talets början, och dess namn är tidigast dokumenterat i ett brev från Ambrosius cirka 390. Det är en längre version av den gammalromerska trosbekännelsen.
Den kallas apostolisk, eftersom den anses vara en pålitlig sammanfattning av apostlarnas tro så som den uttrycks i Nya Testamentet. Texten bygger delvis på aposteln Paulus definition av kristen tro i Romarbrevets tionde kapitel, vers 9 från 60-talet: ”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad.” Klyftan mellan judendomen och den växande kristna rörelsen blev under 100-talet allt tydligare samtidigt som behovet av en kort sammanfattning av den kristna tron blev allt större bland annat för att tydliggöra avgränsningen mot andra religiösa rörelser som till exempel gnosticismen. Den apostoliska trosbekännelsen behöver inte, till skillnad från Paulus definition i Romarbrevet, den judiska religionens kontext för att vara begriplig för icke-judar.
Texten är belagd i ett par varianter, både på latin och koinégrekiska, före år 341 och fick sin slutgiltiga språkliga form under 700-talet. Den är okänd inom östkyrkan, där man enbart använder den Nicaenska trosbekännelsen. I Sverige förekommer två översättningar, en äldre och en nyare. Den nyare används dock inte av alla kyrkosamfund.
Så långt Wikipedia.
Den apostoliska trosbekännelsen hittar vi inte i Nya testamentet, men där finns några andra hymnliknande utsagor eller trosbekännelser som antingen lästes eller sjöngs i den första tiden då evangeliet var nytt. Följande är exempel på sådana texter:
Man kan också nämna 1 Tim 3:16, Ef 4:3-6, 1 Joh 4:2, Rom 10:9, Kol 1:15-20 som viktiga texter i det här sammanhanget.
Om man jämför den apostoliska tros-bekännelsen med Nya testamentet finner man många saker som är mycket bra och väl förankrade i Bibeln, varav följande är några sådana saker: Den erkänner Gud Fadern som Skaparen, den erkänner att Jesus är Guds Son, den erkänner inkarnationen och jungfru-födelsen. Den erkänner också att Jesus blivit korsfäst, dött, uppstått och farit upp till himlen, den kopplar Jesu lidande och korsdöd till historien i och med att den refererar till Pontius Pilatus, och den erkänner att Jesus skall komma tillbaka för att döma levande och döda. Den talar också om den helige Ande, och kopplar Andens verk till församlingen, de heligas gemenskap, talar om syndernas förlåtelse och pekar fram mot uppståndelsen och det eviga livet. Allt detta är saker som är bibliskt.
Vi skall dock som kristna vara medvetna om några problem med den apostoliska trosbekännelsen:
De problem som presenterats ovan är sammantaget så allvarliga att vi bör använda den apostoliska trosbekännelsen som grund för vår tro med mycket stor försiktighet.
Även om någon kanske höjer på ögonbrynen kring min kritik mot att den apostoliska trosbekännelsen, men jag är inte motståndare till den. Jag bekänner mig också till i princip allt som står i den, men jag menar att den inte är tillräcklig för att vi skall kunna sammanfatta trons innehåll på ett bibliskt sätt.
Den apostoliska trosbekännelse hade säkerligen en viss relevans som verktyg mot gnosticismen under de första århundradena, men det betyder inte att den är inspirerad av Gud på samma sätt som vår Bibel är. Av det skälet vore det bättre att kalla den för den post-apostoliska trosbekännelsen, för ska vi vara ärliga så formulerades den inte av apostlarna, utan av kristna som levde flera generationer efter apostlarna.
Fotnoter:
[1] Ersättningsteologin säger att församlingen ersatt Israel som Guds folk och att judarna som folk inte längre har något plats i Guds plan.
[2] Ordet kyrka kommer från grekiskans kyriakos, som betyder de som hör Herren till. Det är dock ett ord som inte finns i Nya testamentets grundtext.
[3] Ska man vara petig är de flesta tydliga uttalandena i Nya testamentet om treenigheten klart binitariska, dvs de nämner enbart Fadern och Sonen. Undantag är Matt 28:19, och 1 Joh 5:7b: Fadern, Ordet och den helige Ande, och dessa tre är ett. Den sistnämnda versen anses inte ursprunglig. Den finns dock i King James Version och Svenska reformationsbibeln.
I den här artikeln vill jag visa på likheter och skillnader mellan den apostoliska trosbekännelsen och de trosbekännelser vi hittar i Nya testamentet, samt dra några slutsatser av detta.
Den apostoliska trosbekännelsen i den version som gällde i Svenska kyrkans kyrkohandbok publicerad 1986 ser ut så här:
Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.
Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den Helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.
Vi tror ock på den helige Ande, en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.
Så här skriver Wikipedia om den apostoliska trosbekännelsen:
Den apostoliska trosbekännelsen (latin: symbolum Apostolicum eller enbart Apostolicum) är den äldsta av de tre så kallade ekumeniska huvudsymbola. Den har sitt ursprung i den fornkristna församlingen i Rom, 200-talets början, och dess namn är tidigast dokumenterat i ett brev från Ambrosius cirka 390. Det är en längre version av den gammalromerska trosbekännelsen.
Den kallas apostolisk, eftersom den anses vara en pålitlig sammanfattning av apostlarnas tro så som den uttrycks i Nya Testamentet. Texten bygger delvis på aposteln Paulus definition av kristen tro i Romarbrevets tionde kapitel, vers 9 från 60-talet: ”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad.” Klyftan mellan judendomen och den växande kristna rörelsen blev under 100-talet allt tydligare samtidigt som behovet av en kort sammanfattning av den kristna tron blev allt större bland annat för att tydliggöra avgränsningen mot andra religiösa rörelser som till exempel gnosticismen. Den apostoliska trosbekännelsen behöver inte, till skillnad från Paulus definition i Romarbrevet, den judiska religionens kontext för att vara begriplig för icke-judar.
Texten är belagd i ett par varianter, både på latin och koinégrekiska, före år 341 och fick sin slutgiltiga språkliga form under 700-talet. Den är okänd inom östkyrkan, där man enbart använder den Nicaenska trosbekännelsen. I Sverige förekommer två översättningar, en äldre och en nyare. Den nyare används dock inte av alla kyrkosamfund.
Så långt Wikipedia.
Den apostoliska trosbekännelsen hittar vi inte i Nya testamentet, men där finns några andra hymnliknande utsagor eller trosbekännelser som antingen lästes eller sjöngs i den första tiden då evangeliet var nytt. Följande är exempel på sådana texter:
- …Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, och att han visade sig… (1 Kor 15:3-5). Denna text brukar betraktas som den allra äldsta trosbekännelsen, det s.k. kerygmat.
- …så har vi bara en Gud, Fadern, från vilken allting är och till vilken vi själva är, och en Herre, Jesus Kristus, genom vilken allting är och genom vilken vi själva är (1 Kor 8:6). Detta är en kristnad form av den judiska trosbekännelsen, den s.k. Shema, som vi bl a finner i 5 Mos 6:4.
- Fastän han [Kristus Jesus] var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden - döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren. (Fil 2:6-11) Denna kristologiska lovsång anses höra till de mest framstående texterna i Nya testamentet när det gäller frågan om vem Jesus är, och när det gäller innebörden av inkarnationen, korsdöden och uppståndelsen.
Man kan också nämna 1 Tim 3:16, Ef 4:3-6, 1 Joh 4:2, Rom 10:9, Kol 1:15-20 som viktiga texter i det här sammanhanget.
Om man jämför den apostoliska tros-bekännelsen med Nya testamentet finner man många saker som är mycket bra och väl förankrade i Bibeln, varav följande är några sådana saker: Den erkänner Gud Fadern som Skaparen, den erkänner att Jesus är Guds Son, den erkänner inkarnationen och jungfru-födelsen. Den erkänner också att Jesus blivit korsfäst, dött, uppstått och farit upp till himlen, den kopplar Jesu lidande och korsdöd till historien i och med att den refererar till Pontius Pilatus, och den erkänner att Jesus skall komma tillbaka för att döma levande och döda. Den talar också om den helige Ande, och kopplar Andens verk till församlingen, de heligas gemenskap, talar om syndernas förlåtelse och pekar fram mot uppståndelsen och det eviga livet. Allt detta är saker som är bibliskt.
Vi skall dock som kristna vara medvetna om några problem med den apostoliska trosbekännelsen:
- Den finns inte i Nya testamentet. Detta är kanske det största problemet av alla, eftersom de trosbekännelser som redan finns i Bibeln hamnar i skymundan.
- Den är minst 150 år yngre än kerygmat i 1 Kor 15 som skrevs ner på 50-talet e Kr, men är äldre än så.
- Den frikopplar den kristna tron från Gamla testamentet genom att inte hänvisa tillSkrifterna, vilket görs i 1 Kor 15. Den hänvisar inte heller till Nya testamentet som trons grundval, trots att det fanns tillgängligt vid den tiden.
- I och med att den inte nämner Skrifterna distanserar den sig från kristendomens judiska arv, vilket säkert var helt medvetet under den tid då kyrkan utvecklade sin ersättnings-teologi[1], men som leder till stora problem med att förstå kristendomens rötter.
- Den nämner inte det helt avgörande faktumet att Kristus dog för våra synder, utan talar bara allmänt om syndernas förlåtelse och då inte i samband med Jesu död utan i samband med tron på kyrkan. På ett olyckligt sätt flyttas frågan om individens frälsning från tron på Kristus till tillhörigheten till kyrkan, en tanke som sedan slog igenom på bred front inom katolicismen.
- Den använder ett ord för församlingen, kyrka[2], som inte har någon motsvarighet i Nya testamentet, och som snarare pekar mot den institutionaliserade kyrkan som blev statsreligion genom kejsar Konstantin på 300-talet, än tillbaka till den äldsta apostoliska församlingen.
- Den kommer från Rom. Om vi menar att den apostoliska trosbekännelsen skall vara avgörande för vad som är kristen tro eller inte, då har vi inga problem med att ställa oss under romersk-katolska kyrkans överhöghet. De har exakt samma trosbekännelse, förutom att de menar att orden ”helig, allmännelig kyrka” syftar på katolska kyrkan (ordet katolsk betyder helt enkelt allmän).
- Den bygger på en mer utvecklad form av treenighetsläran än den som finns klart uttalad i Nya testamentet[3], och sätter treenighetsläran i centrum för bekännelsen i kontrast till Paulus som sätter Jesu död för våra synder i centrum i 1 Kor 15. Detta betyder inte att treenigheten uppfattats felaktigt i trosbekännelsen, men det är av yttersta vikt att den inte blir viktigare än försoningen.
- Den kopplar Jesu lidande på korset främst till människors handlingar, då den säger att han var pinad under Pontius Pilatus, medan Skriften betonar att det var Gud som offrade sin Son och lät honom bära straffet för vår synd (se, t.ex., Jesaja 53:4-12).
De problem som presenterats ovan är sammantaget så allvarliga att vi bör använda den apostoliska trosbekännelsen som grund för vår tro med mycket stor försiktighet.
Även om någon kanske höjer på ögonbrynen kring min kritik mot att den apostoliska trosbekännelsen, men jag är inte motståndare till den. Jag bekänner mig också till i princip allt som står i den, men jag menar att den inte är tillräcklig för att vi skall kunna sammanfatta trons innehåll på ett bibliskt sätt.
Den apostoliska trosbekännelse hade säkerligen en viss relevans som verktyg mot gnosticismen under de första århundradena, men det betyder inte att den är inspirerad av Gud på samma sätt som vår Bibel är. Av det skälet vore det bättre att kalla den för den post-apostoliska trosbekännelsen, för ska vi vara ärliga så formulerades den inte av apostlarna, utan av kristna som levde flera generationer efter apostlarna.
Fotnoter:
[1] Ersättningsteologin säger att församlingen ersatt Israel som Guds folk och att judarna som folk inte längre har något plats i Guds plan.
[2] Ordet kyrka kommer från grekiskans kyriakos, som betyder de som hör Herren till. Det är dock ett ord som inte finns i Nya testamentets grundtext.
[3] Ska man vara petig är de flesta tydliga uttalandena i Nya testamentet om treenigheten klart binitariska, dvs de nämner enbart Fadern och Sonen. Undantag är Matt 28:19, och 1 Joh 5:7b: Fadern, Ordet och den helige Ande, och dessa tre är ett. Den sistnämnda versen anses inte ursprunglig. Den finns dock i King James Version och Svenska reformationsbibeln.