Följande är en dröm som jag skrev ner 14 januari 2011.
Jag brukar inte tillmäta drömmar någon vikt överhuvudtaget. Men den dröm jag hade häromnatten var så speciell att jag måste berätta vad den innehöll. Den började med att jag såg tre män gå på en dammig landsväg. Det var onda män som tjänade en ond herre. Någonstans fick jag för mig att de var gruvarbetare. De gav sig på en god man, en man med en piska, men han övermannade dem allihop och höll precis på att göra slut på dem när han plötsligt skonade dem, började tala till dem och skickade iväg dem på en vandring genom en tät, grön skog. Det verkade som om mannen med piskan skickade iväg dem för att de skulle få se något särskilt.
Här någonstans slog jag följe med de tre männen. Emellanåt kändes det som om jag var en av de tre, men emellanåt stod jag bredvid och tittade på. Männen gick rädda och tvehågsna genom den täta skogen och kom så fram till en sandstrand vid randen av en sjö eller ett hav. Stranden var mycket vacker och sanden glimmande i solskenet, men havet var upprört och skummade konstigt, trots att det inte blåste något — jag talade med en av männen om att jag inte kunde förstå varför det skummade i vattnet utan att vinden blåste. Jag märkte att männen var rädda för vattnet och skummet. Skräcken lyste i deras ögon. Träden var ju alldeles stilla. När jag så såg mig om såg jag åt höger att stranden fortsatte så långt jag kunde se. När jag sedan såg mig åt vänster såg jag en stor och mörk stad torna upp sig längre bort.
I nästa sekvens befann vi oss på huvudgatan i staden. Det var en stenbelagd gata och husen var ganska typiska stenhus som låg till höger och vänster om gatan. Det fanns inga människor ute, bara de tre männen (och jag) som gick framåt och tittade på husen. På varje hus fanns det svarta symboler målade som jag inte kunde tyda, men på varje hus stod också ett namn, namnet på den avgud man tjänade i just det huset.
Längre fram blev det tätade mellan husen och husen blev också högre vilket gjorde att det kändes som om man gick i en gång. Det fanns dörrar överallt. Runt omkring på väggarna stod de konstiga symbolerna och avgudanamnen. Det enda jag kan minnas om dessa namn var att ett av dem började på ”M”. Plötsligt fick jag för mig att jag skulle se efter om det fanns någon dörrpost där det var målat med blod upptill och på sidorna — detta är en biblisk bild för att någon har Guds beskydd genom att ett lamm har blivit slaktat för ens synder — men det enda jag kunde hitta var en port där man hade försökt måla en liten röd prick med röd sprayfärg. Det var alldeles uppenbart att det var ett försök att fejka blodet på dörrposterna. Däremot fanns det gott om öppna dörrar med trappnedgångar som glödde i rött; det var nedgångar till helvetet.
Plötsligt märkte jag att mina kamrater, som befann sig några steg bakom mig, vek av och försvann runt ett hörn. Jag skyndade efter och följde dem i hälarna. Nu var de endast två stycken, och jag utgjorde den tredje i sällskapet. Plötsligt upptäckte jag att vi hade gått in i en kyrka. Kyrkan påminde om en typisk katolsk-ortodox kyrka men mycket utsmyckningar och krims-krams. Just när vi kom in såg jag att den person av oss som gick först var en känd pastor från Pingströrelsen, vars namn har initialerna S S. Bakom de stora pelarna såg jag en grupp människor runt ett kaffebord, däribland en äldre släkting till mig. Några vanliga sittplatser kunde jag inte se. Vi försökte smaka på kaffet, men det var så tunt att det såg ut som vatten och dessutom räckte inte kopparna till oss alla tre. Plötsligt kom en korpulent, kvinnlig präst in från vänster och det såg ut som hon tänkte börja tala till oss. Då säger en av mina kamrater: ”Vi har kommit för att lyssna till katekesen.” Då tar prästen till orda och säger högt och tydligt: ”Gud vill rädda era jobb”. Och där tog drömmen slut.
Vad detta betyder, om något alls, har jag ingen aning om. Men jag har skrivit ner det för att inte glömma bort det i framtiden.
Jag brukar inte tillmäta drömmar någon vikt överhuvudtaget. Men den dröm jag hade häromnatten var så speciell att jag måste berätta vad den innehöll. Den började med att jag såg tre män gå på en dammig landsväg. Det var onda män som tjänade en ond herre. Någonstans fick jag för mig att de var gruvarbetare. De gav sig på en god man, en man med en piska, men han övermannade dem allihop och höll precis på att göra slut på dem när han plötsligt skonade dem, började tala till dem och skickade iväg dem på en vandring genom en tät, grön skog. Det verkade som om mannen med piskan skickade iväg dem för att de skulle få se något särskilt.
Här någonstans slog jag följe med de tre männen. Emellanåt kändes det som om jag var en av de tre, men emellanåt stod jag bredvid och tittade på. Männen gick rädda och tvehågsna genom den täta skogen och kom så fram till en sandstrand vid randen av en sjö eller ett hav. Stranden var mycket vacker och sanden glimmande i solskenet, men havet var upprört och skummade konstigt, trots att det inte blåste något — jag talade med en av männen om att jag inte kunde förstå varför det skummade i vattnet utan att vinden blåste. Jag märkte att männen var rädda för vattnet och skummet. Skräcken lyste i deras ögon. Träden var ju alldeles stilla. När jag så såg mig om såg jag åt höger att stranden fortsatte så långt jag kunde se. När jag sedan såg mig åt vänster såg jag en stor och mörk stad torna upp sig längre bort.
I nästa sekvens befann vi oss på huvudgatan i staden. Det var en stenbelagd gata och husen var ganska typiska stenhus som låg till höger och vänster om gatan. Det fanns inga människor ute, bara de tre männen (och jag) som gick framåt och tittade på husen. På varje hus fanns det svarta symboler målade som jag inte kunde tyda, men på varje hus stod också ett namn, namnet på den avgud man tjänade i just det huset.
Längre fram blev det tätade mellan husen och husen blev också högre vilket gjorde att det kändes som om man gick i en gång. Det fanns dörrar överallt. Runt omkring på väggarna stod de konstiga symbolerna och avgudanamnen. Det enda jag kan minnas om dessa namn var att ett av dem började på ”M”. Plötsligt fick jag för mig att jag skulle se efter om det fanns någon dörrpost där det var målat med blod upptill och på sidorna — detta är en biblisk bild för att någon har Guds beskydd genom att ett lamm har blivit slaktat för ens synder — men det enda jag kunde hitta var en port där man hade försökt måla en liten röd prick med röd sprayfärg. Det var alldeles uppenbart att det var ett försök att fejka blodet på dörrposterna. Däremot fanns det gott om öppna dörrar med trappnedgångar som glödde i rött; det var nedgångar till helvetet.
Plötsligt märkte jag att mina kamrater, som befann sig några steg bakom mig, vek av och försvann runt ett hörn. Jag skyndade efter och följde dem i hälarna. Nu var de endast två stycken, och jag utgjorde den tredje i sällskapet. Plötsligt upptäckte jag att vi hade gått in i en kyrka. Kyrkan påminde om en typisk katolsk-ortodox kyrka men mycket utsmyckningar och krims-krams. Just när vi kom in såg jag att den person av oss som gick först var en känd pastor från Pingströrelsen, vars namn har initialerna S S. Bakom de stora pelarna såg jag en grupp människor runt ett kaffebord, däribland en äldre släkting till mig. Några vanliga sittplatser kunde jag inte se. Vi försökte smaka på kaffet, men det var så tunt att det såg ut som vatten och dessutom räckte inte kopparna till oss alla tre. Plötsligt kom en korpulent, kvinnlig präst in från vänster och det såg ut som hon tänkte börja tala till oss. Då säger en av mina kamrater: ”Vi har kommit för att lyssna till katekesen.” Då tar prästen till orda och säger högt och tydligt: ”Gud vill rädda era jobb”. Och där tog drömmen slut.
Vad detta betyder, om något alls, har jag ingen aning om. Men jag har skrivit ner det för att inte glömma bort det i framtiden.